Jag har sällan känt mig så rädd och maktlös som den här sensommaren 2015. Jag har för länge sedan slutat att ta in de bilder på drunknade barn, överfulla båtar och överfulla flyktingläger som bokstavligt talat väller över en i såväl traditionella som sociala medier. Det är helt enkelt omöjligt att förstå hur det här kan fortgå, varför inte alla Europas ledare enstämmigt säger: ”Varsågod, vi öppnar gränserna, välkomna hit.”
Det vore naivt, säger vissa, att tro att vi skulle kunna ta hand om alla som söker sig hit, att vi skulle kunna ge dem ett värdigt liv. Men vad som är ännu mer naivt är att tro att hur någonting skulle kunna lösa sig om vi inte gjorde det. Även om vi skulle sätta stopp för invandringen och samtidigt höja biståndet skulle det ta oerhört lång tid att bygga upp de samhällen som har raserats i Syrien och på andra platser, och hur mycket pengar vi än skänkte skulle vi ändå inte kunna köpa alla människor trygghet från en armé som vägrar att förhandla och som drivs av en religiöst förblindad galenskap.
Det går förstås inte att garantera att alla som flyr hit kommer få jobb, en bra inkomst och ett stabilt liv. Det kommer även i framtiden finnas problem med segregering och utanförskap. Men jag kan inte förstå hur någon på allvar kan mena att det inte är värt det. Att vara fattig och arbetslös i ett land som Sverige, där det ändå finns ett socialt skyddsnät, är förstås oerhört mycket bättre än att vara fattig och arbetslös i till exempel Syrien eller Afghanistan. Det är kanske också möjligt att vi kommer behöva sänka levnadsstandarden något, att vi kanske till och med (gud bevare oss) måste höja skatterna med några ören men det är i såna fall bara en minimal avbetalning på den enorma skuld som Europa sedan länge har haft till alla de länder som har utnyttjats och kolonialiserats.
Det som skrämmer mig mest denna sensommar 2015 är dock kanske hur fascistoida partier trots, eller kanske på grund av, allt detta växer sig starkare och hur vissa länder envist vägrar att ta emot några flyktingar överhuvudtaget. Man kan förklara det med att det beror på rädsla, att man i tider av ekonomisk desperation letar syndabockar och att det som upplevs som främmande blir lätt att skylla på. Det är den vanliga förklaringen, men den skrämmer mig eftersom den grundar sig på att allt som ligger utanför det som vi upplever som välbekant automatiskt är obehagligt och något som man bör hålla sig borta från. Jag vill så förtvivlat gärna tro att människan är intelligentare än så. Jag vill tro att det är medkänslan och solidariteten med andra som definierar oss, och inte rädslan för den andre.
Det finns förstås ljuspunkter även denna sensommar 2015. Människor som går ut på gator och demonstrerar, folk som skänker pengar eller saker eller öppnar upp sina hem. Det sägs att desperata tider också föder motkrafter och det är väl i viss mån sant. Problemet är bara att det behövs så oerhört mycket och så oerhört snabbt.
Jag vet att de flesta som kommer läsa den här texten kommer att hålla med mig, men däri ligger också en del av problematiken. I en värld där vi alltmer skapar våra slutna rum, där vi väljer våra vänner istället för att bli påtvingade dem, så skapas lätt en illusion av att ”alla är som jag”. För att kunna övertyga alla om hur oerhört stort problem det här är så behövs till att börja med möten och samtal. Alla som har vuxit upp i trygga villaförorter borde tvingas att konfronteras med en människa som har varit på flykt, borde tvingas att lyssna på vad den har varit med om. Om den som lyssnat därefter reser sig upp och säger ”Okej, men jag tycker fortfarande inte att såna som du borde få komma hit”… ja, då är det nog ganska kört för mänskligheten. Men det är ändå där det måste börja. Och även om sensommaren följs av höst och vinter så måste tron på att det en dag ska vända, att det ska bli vår igen, finnas kvar.
Lämna en kommentar