Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vägen ut

Du står på busshållplatsen. Det är kallt och mörkt och du har glömt reflexen hemma. ”Tänk om han inte ser mig och åker förbi” far det genom ditt huvud. Men än sen? Vad skulle det göra? Då kan du ju bara gå hem igen, krypa ner i den fortfarande varma sängen, dra täcket över huvudet, glömma att den här dagen, att det här livet, existerat. Men så blir det inte. Bussen kommer och du går på och du går snabbt förbi busschauffören för att han inte ska hinna stoppa dig när du stämplar månadskortet som gick ut för tre dagar sen. Och du sätter dig nästan längst bak och tittar på de andra människorna som tittar på sina mobiler och alla är de på väg till sina jobb eller till sina plugg och ingen ler och det är januari och det har just börjat snöa.

Det fanns en sommardag som kanske aldrig har existerat men i din hjärna har den byggt ett rum dit du kan gå ibland, lägga dig på rygg och andas. Där finns det inga försörjningskrav, ingen platsbank som kräver att du ska brinna för sälj och service, vara målinriktad och flexibel och motiveras av goda försäljningsresultat. Där finns inga obehagliga mobilsignaler och inga käcka röster som säger ”Tjena Valdemar! Visste du att vi just nu har ett erbjudande som gör att du kan surfa upp till hundra kronor billigare?”

Du gjorde ett val. En gång för länge sedan gjorde du ett val och nu ska det betalas för att du valde ett yrkesområde som redan var dränerat på jobb, nu ska det betalas för att du valde att ligga på sängen och äta chips istället för att vara ute och knyta värdefulla kontakter. Livet är att välja, eller var det att svälja eller att sälja? Du har glömt. Det är så mycket du har glömt, som hur man fångar dagen, en kunskap som du besatt mellan säg 4 till 12 års ålder innan du lärde dig att stava till ord som marknadsanpassning och aktivitetsexponering. Du valde onyttan framför nyttan, friheten framför plikten men frihet inom det kapitalistiska systemet är som frigående höns – du är fortfarande fast på en kvadratmeter tillsammans med nio andra hönor. Där går ni och hackar på varandra i väntan på slakt.

Du tänker att det måste finnas en väg ut ur det här. En hemlig passage till en värld där busschauffören försover sig på morgonen, där ingenting går som det ska, där man inte behöver skämmas för att vara människa, för att föredra godis och morötter framför piskor. Det är klart att det är fantastiskt med vårdcentraler, apotek, kollektivtrafik, kommunal barnomsorg, äldreboenden, sophämtning, postsortering, snöskottning och asfaltering. Allt detta är fint och bra. Du ska känna tacksamhet över att det finns människor som vill utföra dessa arbetsuppgifter. Men ändå, men ändå. Det kanske inte behövs så många bilvägar, det kanske inte behövs att posten kommer varje dag och att två tredjedelar är reklam, det kanske inte behövs att någon tillverkar alla de där produkterna som ingen ändå vill köpa men som vi köper ändå för att reklamen i brevlådan talar om det för oss, det kanske inte behövs flygplan, hur var det förr, man tog sig väl fram ändå, det kanske inte behövs tjugo olika apotekskedjor som ändå säljer samma varor. Vi kanske bara ska ta det lite lugnare.

Vi kanske inte behöver gå upp varje morgon.

Annonser

Dödskulten

Det finns en modern dödskult som går ut på att uttrycka sin sorg i sociala medier när en kändis har dött. Det allra senaste exemplet är Hans Rosling men det går att göra en hur lång lista som helst på kändisar som har dött de senaste åren som har resulterat i hundratusentals ledsna emojis.

På ett sätt är det väl något fint i att folk uttrycker sin sorg när någon som de har haft en stark relation till går bort. Jag tror absolut att man kan ha en lika stark relation till en person som man aldrig har träffat som till sin farmor. Men ofta känns det som en massuggestion – man bara måste älska och hylla den avlidne.

Jag tror det här dels handlar om att vi har svårt att förstå döden, därför måste vi ofta påminna varandra om den och det märkliga i att en person som ”alltid har funnits” inte längre finns. Dels om att vi vill vara en del av en gemenskap, ett sammanhang – att sörja någons död är också en ganska ofarlig gemenskap att vara del av (så länge den man sörjer inte var någon väldigt kontroversiell person förstås). Man behöver liksom inte outa någon åsikt, man behöver bara vara lite klädsamt ledsen.

Det är också lite fint när personer som har varit bortglömda länge plötsligt får en renässans vid sin död. Men ibland kan jag önska att den renässansen kunde komma ändå, utan att personen måste dö först. Det är trots allt roligare att bli hyllad medan man fortfarande lever än när man är död.

 

 

En av de saker som gör Håkan Hellström så bra, och som gör att han fortfarande känns relevant så här en sjutton år efter debuten, är hans ständiga förmåga att förnya sig och överraska.  Varje ny skiva sen starten har skilt sig markant från den förra, från den laddade ångesten på Känn ingen sorg… till det sprudlande sambasvänget på Det är så jag säger det, till de långa berättande texterna på Ett kolikbarns bekännelser till rockenrollen på Försent för Edelweiss osv.

Live har han förstås också förändrats mycket, men där tenderar det, särskilt på senare år, att följa ett lite mer inarbetat koncept. Vilket inte nödvändigtvis måste vara fel, men visst skulle det vara roligt med en helt annorlunda konsert? En konsert utan Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar och Kom igen Lena. Det kommer förmodligen aldrig att hända, men bara därför har jag satt ihop en liten spellista för att visa hur en konsert skulle kunna se ut där han plockade fram några av de lite bortglömda och undangömda låtarna – det är inte nödvändigtvis de allra bästa men nästan uteslutande låtar som jag aldrig eller väldigt sällan har hört live.

1. Sång i buss på villovägar 2007

Håkan inleder akustiskt tillsammans med en stråkkvartett och sätter redan här tonen för denna mycket speciella konsert. På någon konsert jag har varit på har han spelat bitar av denna svindlande odyssé, men jag har nog aldrig hört den live i sin helhet.

2.Långa vägar

Sen kommer bandet in tillsammans med Matti Ollikainen från Franska trion och kör igång med denna, en av Håkans bästa rocklåtar.

3. Zigenarliv Dreamin’

Nu kanske ni tror att jag helt har snöat in på Försent för Edelweiss-skivan. Men det finns många, ganska bortglömda låtar där. Den här spelas i och för sig ganska ofta live men måste ändå sägas höra till en av de mer ovanliga låtarna i Håkans produktion.

4. Exile On Wollmar Yxkullsgatan

Nu snackar vi rariteter. Denna b-sida till Kär i en ängel har såvitt jag vet aldrig spelats live, men det förtjänar den förstås att göra.

5. Street Hustle

Håkan goes Lou Reed på denna ljuva betraktelse om att stå på knä i bögkvarteren.

6. Elefanten & sparven

Också en ganska annorlunda låt, med ekon från Broder Daniel i körerna.

7. Ingen oro, Tjabo!

En av mina favoritlåtar från senaste skivan. Tror inte det finns nån annan svensk artist än Håkan som kan göra en låt med en sån här titel.

8. Dom fyra årstiderna

Konserten dundrar vidare med en till bortglömd låt från Försent för Edelweiss.

9 0ch 10. Tänd strålkastarna och Livets teater

Precis som på skivan leder den korta instrumentalbiten in i Livets teater.

11. Min Huckleberry vän

En till b-sida, från En midsommarnattsdröm-singeln. Oerhört fin i all sin stilla enkelhet.

12. Rockenroll, blåa ögon – igen

En skimrande höstpärla från Det är så jag säger det som sällan spelas live nuförtiden.

13. Evert Taube

Har även spelats in i en engelsk version av Daniel Gilbert och återfinns på Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått.

14. Här kommer lyckan för hundar som oss

Melodin skrevs ursprungligen till Broder Daniel-låten Son of St. Jacobs, men hos Håkan blir det en låt som lyckas med konststycket att vara både munter och vemodig på en och samma gång.

15. Magasinsgatan

En hyllning till Göteborgs svartklubbar och de sena efterfesterna. Skulle väldigt gärna vilja höra den live.

16. Uppsnärjd i det blå

”Men Eva, Eva – vi måste börja leva”. Jag dör lite varje gång jag hör den raden.

17. Aprilhimlen

En blåsorkester på tio personer kommer in och river ner himlen i denna vårexplosion.

18. Mississippi kan vänta

Konserten tonar ut med denna drömska, febriga dans mellan dröm och vakenhet.

Extranummer:

19. Atombomb

Publiken ropar efter Kom igen Lena men istället får de en blytung tiominutersversion av Atombomb.

20. Går vidare

Konserten slutar med bara Håkan på scenen och Stefan Sporsén bakom en orgel. En hyllning till de små sakerna i tillvaron, till rastlösheten och till Björn Olsson.

Om det är något som skrämmer mig ibland är det medias makt över politiken. Missförstå mig inte nu. Att media granskar politiker är förstås en oerhört viktigt del av ett demokratiskt samhälle. Men ibland, rättare sagt ganska ofta, går det överstyr. Små händelser blir till stora skandaler, så kallade drev sätts igång och politiker som från början haft dåligt förtroende målas snart in i ett hörn där allt de gör och säger vänds till deras nackdel (ja, jag tänker på Åsa Romson här men det kan appliceras på andra politiker också).

Ytterst tror jag det handlar om tre saker: personfixeringen, vårt omättliga behov av skandaler och värdeneutraliteten.

Att personer ofta har större betydelse än det parti de representerar är inte något helt nytt. Det finns gott om politiker vars karisma snarare än deras ideologi har lockat folk till valurnorna – allt ifrån Olof Palme till Adolf Hitler. Men likväl är det sorgligt när en partiledare bedöms för sina personliga egenskaper snarare än hens ideologiska kompass. Inte för att de personliga egenskaperna inte spelar någon roll. Det gör de såklart. Men i ett demokratiskt parti måste det gemensamt framröstade partiprogrammet och kongressbesluten vara viktigare än enskilda partiledares misstag eller felsägningar. Om en persons förtroende för ett parti står och faller med vad partiledaren råkar haspla ur sig vid något enstaka tillfälle så har antingen denne person för stor tilltro till partiledaren eller partiledaren för stor makt över partiet.

På senare år har jag i alla fall fått känslan av att media i hög utsträckning har bidragit till att allt mer fokus läggs på personer än på politiken. Antagligen för att det anses intressantare och sexigare att läsa om personliga vinster och nederlag än om torra politiska beslut. Skandalbehovet hänger samman med det förra. Skandaler säljer – det vet alla som jobbar med media. Och finns det inte någon riktig skandal kan man alltid skapa en höna av en fjäder.

Värdeneutraliteten är intressant. Ledorden för svenska medier har länge varit att man ska vara neutral och opartisk. Det innebär förstås att man inte kan ta ställning i politiska sakfrågor men det gör också att skildringen av politiken ofta riskerar att bli torr och tråkig. Lite ”å ena sidan… men å andra sidan…”. Moraliska frågor är lite sexigare. Då kan journalisten rida in på sin vita häst och basunera ut att det här är FEL utan att för den sakens skull bli anklagad för att ta ställning eftersom samma moraliska vågskål ska gälla för alla partier.

Hur kommer man då runt det här problemet? Det är inte enkelt. Det finns förstås medier, till exempel magasinet Arena, Avpixlat och det nu avsomnade magasinet Neo, som tar tydlig politisk ställning. Risken med dem är förstås att de som läser dem bara stärks i den uppfattning de redan har.

Det finns en god intention i att vara saklig och neutral nämligen den att alla människor är tänkande subjekt som själva har förmågan att avgöra om något är bra eller dåligt och att ingen vill bli skriven på näsan. Problemet är att det sällan finns något som är neutralt. Valet av ämne är alltid värdeladdat och att kritisera någons slarv och misstag är också en värdering.

En effekt av det här blir förstås att ingen politiker vågar säga någonting annorlunda, spontant eller kontroversiellt (förutom SD-politiker då som tycks komma undan med vad som helst). Ni kommer kanske ihåg Håkan Juholt. Han var kanske inte någon jätteskicklig strateg, men han var i alla fall annorlunda och spontanare än de vanliga gråsossarna, men det straffade sig såklart. Snart kommer vi ha ett samhälle där alla låter som Fredrik Reinfeldt – ansvarsfulla och trygga på utsidan men ondskefulla inuti. Jag tror inte att jag vill leva i det samhället.

Ni har säkert sett den klassiska Fawlty Towers-sketchen där John Cleese misslyckas katastrofalt med att prata om andra världskriget med ett gäng besökande tyskar.

Idag är det väl kanske inte lika känsligt att prata eller skämta om andra världskriget längre (se bara på alla Hitler-memes på Youtube). Men fortfarande är det som att vi lider av en beröringsskräck, vi vill gärna tänka oss att andra världskriget utgör ett unikum i mänsklighetens historia, att något så hemskt aldrig någonsin kommer kunna hända igen. Därför blir de som försöker göra jämförelser mellan händelser idag och under andra världskriget ofta hånade och kritiserade.

Jag tänker närmast på Mehmet Kaplans uttalande om att det finns likheter mellan hur palestinier behandlas av Israel och hur judar behandlades i 30-talets Tyskland. Måhända var det ett klumpigt uttalande, det finns förstås också väldigt stora skillnader och det borde Kaplan kanske ha påpekat. Men den som inte ser några som helst likheter mellan de trakasserier och förnedrande behandlingar som palestinier dagligen utsätts för av israeler och det sätt som judarna behandlades i Tyskland på 30-talet är förmodligen antingen väldigt okunnig eller blind. Att påpeka detta är inte att vara antisemitisk – det är ju inte som att alla judar eller alla israeler kan hållas ansvariga för det som sker i staten Israels namn, lika lite som alla tyskar kunde hållas ansvariga för det nazisterna gjorde.

Ännu orimligare är den kritikstorm som Åsa Romson möttes av när hon gjorde en jämförelse mellan flyktingbåtarna på Medelhavet och Auschwitz. För mig framstår det inte alls som en orimlig jämförelse. Givetvis är inte proportionerna eller den utstuderade grymheten densamma. Men att så många flyktingar mister livet är ju en konsekvens av att så många europeer vänder bort blicken, precis som tyskarna och de allierade gjorde under andra världskriget.

Det går säkert att hitta många andra exempel, som inte inkluderar MP-politiker, också. Men för att förstå andra världskriget tror jag det är viktigt att vi inser att det som hände då inte var något abnormt. Liknande saker har hänt tidigare och senare i historien och kommer säkert att hända igen (men förhoppningsvis inte i samma skala). Det är genom att tala om det som vi kan göra upp med nazismen i samhället och inom oss själva.

 

Allt är så konstigt nuförtiden. Det har varit konstigt länge förvisso, men det känns som att världen bara blir konstigare och konstigare för varje dag. Varje dag när jag vaknar upp och kollar på nyheterna så känns det som att gränserna för vad som är okej att göra och säga har förskjutits ännu lite längre. SD är i vissa opinionsmätningar Sveriges största parti. Nazistiska gäng drar runt på gatorna med målet att misshandla gatubarn och får uppskattande kommentarer på twitter. Partier som tidigare velat att Sverige ska vara ett öppet land stänger gränserna, och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns såklart gott om motröster. Mitt facebookflöde svämmar över av folk som är upprörda över vart den här samhällsutvecklingen är på väg. Men problemet är att vi som tycker så och de som tycker motsatsen, det vill säga att det är invandrarna som skapar problemen, så sällan möts. Jag syftar nu inte första hand på Facebook eller andra webbaserade forum utan IRL.

Det är ett välkänt faktum att vi lever i en segregerad värld och att vi helst umgås med likasinnade. Om vi någon gång möter människor som inte tycker exakt som vi, till exempel på jobbet eller på släktmiddagar, så diskuterar vi helst inte politik eftersom det är risk för att det blir dålig stämning. Det är ju så jobbigt att behöva bli arga på varandra och det leder sällan till något konstruktivt.

Men jag tror att vi behöver lite mer dålig stämning. Det räcker inte med att vi bara säger ifrån så fort vi hör något rasistiskt, även om det är en bra början. Vi måste på allvar börja prata med varandra på ett mindre ytligt plan – varför vi tycker som vi gör, vad det bottnar i och så vidare. Jag vet att jag kastar sten i glashus nu, jag är också oerhört rädd för att skapa dålig stämning, men jag skriver det här som en uppmaning riktad lika mycket till mig själv som till andra.

Någonstans måste det ju börja. Jag är inte så naiv så att jag tror att det går att omvända en övertygad nazist på en kafferast, men om vi aldrig möts, om vi aldrig talar med varandra hur ska då någonsin något kunna bli bättre?

Ibland tänker jag att det ändå är kört. Kanske är det så illa att det ligger i våra gener att vara rädda för det främmande och att i första hand tänka på oss själva? Men jag vill gärna tro att det handlar om utveckling, att vi lever i en övergångsprocess och att människor om några hundra år kommer att skaka på huvudet åt att så många i vår tid var så rädda för det mångkulturella.

Samtidigt som jag skriver det här tänker jag att det är just meningar som denna som så väldigt många invandringsmotståndare stör sig på. För när jag säger att det handlar om utveckling erkänner jag ju på något sätt också att jag själv skulle vara mycket mer utvecklad än de som ogillar invandring. Ligger det inte något oerhört elitistiskt i det?

Så låt mig vara tydlig. Jag tror att alla människor har potentialen att bli mer öppna, mer generösa, mindre själviska och mindre rädda. Med risk för att det här ska låta som ett pekoral så tror jag inte att det finns människor som föds onda, jag tror på förändring. Men jag tror också att en del förändras långsammare än andra och att våra hjärnor kanske inte har hunnit med den otroligt snabba kommunikationsutveckling som har skett det senaste århundradet. Det här går givetvis lika bra att applicera på de fundamentalistiska IS-krigare som vill slunga världen tillbaka till något slags hierarkisk, kvinnoförtryckande, religionsstyrd värld. Men den åsikten är så självklar för varje tänkande människa att den knappt behöver sägas, i alla fall inte här. Det ironiska är ju alla som upprörs över IS bakåtsträvande och kvinnoförtryckande mentalitet men som har så svårt att se samma tendenser hos sig själva.

Men som sagt tror jag på förändring. Jag tror inte att det här på något sätt kan vara toppen på vår utvecklingskurva. Om vi inte har hunnit förstöra jorden tills dess så tror jag att världen om tvåhundra år kommer vara bättre än den vi lever i nu. Och det är denna lilla tanke som håller mitt huvud ovanför ytan och som inte får mig att helt ge upp hoppet.

 

Jag antar att ni har läst om våldsdåden som begicks i Köln och i flera andra tyska städer på nyårsnatten då hundratals kvinnor blev rånade och sexuellt ofredade. Låt oss börja med att konstatera det självklara: Det är hemska gärningar oavsett vilka som ligger bakom. Att det tycks ha skett parallellt i flera städer samtidigt och den omfattning som det skedde i gör det hela extra obehagligt.

Men en annan obehaglig sak är alla de som ser det som har skett som ett rimligt skäl till att stänga gränserna. Alla som menar att det här är ett bevis på det som de alltid har hävdat, att invandrare inte är som oss, att de bara kommer hit och våldtar och förstör och så vidare.

Det stämmer förstås att Sverige har kommit längre än många andra länder när det gäller jämställdhet och att saker som inte är tillåtna här är fullt accepterade i många länder.
Men steget därifrån till att hävda att de flesta ”invandrare” (som i det här fallet ska läsas som araber och nordafrikaner) är potentiella våldtäktsmän är väldigt, väldigt långt.

Rimligare än att stänga gränserna för att förhindra framtida sexualbrott vore att låsa in alla män eftersom det med närmast hundraprocentig säkerhet är män som ligger bakom gärningarna. Men det vill ju ingen.