Vägen ut

Du står på busshållplatsen. Det är kallt och mörkt och du har glömt reflexen hemma. ”Tänk om han inte ser mig och åker förbi” far det genom ditt huvud. Men än sen? Vad skulle det göra? Då kan du ju bara gå hem igen, krypa ner i den fortfarande varma sängen, dra täcket över huvudet, glömma att den här dagen, att det här livet, existerat. Men så blir det inte. Bussen kommer och du går på och du går snabbt förbi busschauffören för att han inte ska hinna stoppa dig när du stämplar månadskortet som gick ut för tre dagar sen. Och du sätter dig nästan längst bak och tittar på de andra människorna som tittar på sina mobiler och alla är de på väg till sina jobb eller till sina plugg och ingen ler och det är januari och det har just börjat snöa.

Det fanns en sommardag som kanske aldrig har existerat men i din hjärna har den byggt ett rum dit du kan gå ibland, lägga dig på rygg och andas. Där finns det inga försörjningskrav, ingen platsbank som kräver att du ska brinna för sälj och service, vara målinriktad och flexibel och motiveras av goda försäljningsresultat. Där finns inga obehagliga mobilsignaler och inga käcka röster som säger ”Tjena Valdemar! Visste du att vi just nu har ett erbjudande som gör att du kan surfa upp till hundra kronor billigare?”

Du gjorde ett val. En gång för länge sedan gjorde du ett val och nu ska det betalas för att du valde ett yrkesområde som redan var dränerat på jobb, nu ska det betalas för att du valde att ligga på sängen och äta chips istället för att vara ute och knyta värdefulla kontakter. Livet är att välja, eller var det att svälja eller att sälja? Du har glömt. Det är så mycket du har glömt, som hur man fångar dagen, en kunskap som du besatt mellan säg 4 till 12 års ålder innan du lärde dig att stava till ord som marknadsanpassning och aktivitetsexponering. Du valde onyttan framför nyttan, friheten framför plikten men frihet inom det kapitalistiska systemet är som frigående höns – du är fortfarande fast på en kvadratmeter tillsammans med nio andra hönor. Där går ni och hackar på varandra i väntan på slakt.

Du tänker att det måste finnas en väg ut ur det här. En hemlig passage till en värld där busschauffören försover sig på morgonen, där ingenting går som det ska, där man inte behöver skämmas för att vara människa, för att föredra godis och morötter framför piskor. Det är klart att det är fantastiskt med vårdcentraler, apotek, kollektivtrafik, kommunal barnomsorg, äldreboenden, sophämtning, postsortering, snöskottning och asfaltering. Allt detta är fint och bra. Du ska känna tacksamhet över att det finns människor som vill utföra dessa arbetsuppgifter. Men ändå, men ändå. Det kanske inte behövs så många bilvägar, det kanske inte behövs att posten kommer varje dag och att två tredjedelar är reklam, det kanske inte behövs att någon tillverkar alla de där produkterna som ingen ändå vill köpa men som vi köper ändå för att reklamen i brevlådan talar om det för oss, det kanske inte behövs flygplan, hur var det förr, man tog sig väl fram ändå, det kanske inte behövs tjugo olika apotekskedjor som ändå säljer samma varor. Vi kanske bara ska ta det lite lugnare.

Vi kanske inte behöver gå upp varje morgon.

Dödskulten

Det finns en modern dödskult som går ut på att uttrycka sin sorg i sociala medier när en kändis har dött. Det allra senaste exemplet är Hans Rosling men det går att göra en hur lång lista som helst på kändisar som har dött de senaste åren som har resulterat i hundratusentals ledsna emojis.

På ett sätt är det väl något fint i att folk uttrycker sin sorg när någon som de har haft en stark relation till går bort. Jag tror absolut att man kan ha en lika stark relation till en person som man aldrig har träffat som till sin farmor. Men ofta känns det som en massuggestion – man bara måste älska och hylla den avlidne.

Jag tror det här dels handlar om att vi har svårt att förstå döden, därför måste vi ofta påminna varandra om den och det märkliga i att en person som ”alltid har funnits” inte längre finns. Dels om att vi vill vara en del av en gemenskap, ett sammanhang – att sörja någons död är också en ganska ofarlig gemenskap att vara del av (så länge den man sörjer inte var någon väldigt kontroversiell person förstås). Man behöver liksom inte outa någon åsikt, man behöver bara vara lite klädsamt ledsen.

Det är också lite fint när personer som har varit bortglömda länge plötsligt får en renässans vid sin död. Men ibland kan jag önska att den renässansen kunde komma ändå, utan att personen måste dö först. Det är trots allt roligare att bli hyllad medan man fortfarande lever än när man är död.

 

 

En annorlunda Håkankonsert

En av de saker som gör Håkan Hellström så bra, och som gör att han fortfarande känns relevant så här en sjutton år efter debuten, är hans ständiga förmåga att förnya sig och överraska.  Varje ny skiva sen starten har skilt sig markant från den förra, från den laddade ångesten på Känn ingen sorg… till det sprudlande sambasvänget på Det är så jag säger det, till de långa berättande texterna på Ett kolikbarns bekännelser till rockenrollen på Försent för Edelweiss osv.

Live har han förstås också förändrats mycket, men där tenderar det, särskilt på senare år, att följa ett lite mer inarbetat koncept. Vilket inte nödvändigtvis måste vara fel, men visst skulle det vara roligt med en helt annorlunda konsert? En konsert utan Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar och Kom igen Lena. Det kommer förmodligen aldrig att hända, men bara därför har jag satt ihop en liten spellista för att visa hur en konsert skulle kunna se ut där han plockade fram några av de lite bortglömda och undangömda låtarna – det är inte nödvändigtvis de allra bästa men nästan uteslutande låtar som jag aldrig eller väldigt sällan har hört live.

1. Sång i buss på villovägar 2007

Håkan inleder akustiskt tillsammans med en stråkkvartett och sätter redan här tonen för denna mycket speciella konsert. På någon konsert jag har varit på har han spelat bitar av denna svindlande odyssé, men jag har nog aldrig hört den live i sin helhet.

2.Långa vägar

Sen kommer bandet in tillsammans med Matti Ollikainen från Franska trion och kör igång med denna, en av Håkans bästa rocklåtar.

3. Zigenarliv Dreamin’

Nu kanske ni tror att jag helt har snöat in på Försent för Edelweiss-skivan. Men det finns många, ganska bortglömda låtar där. Den här spelas i och för sig ganska ofta live men måste ändå sägas höra till en av de mer ovanliga låtarna i Håkans produktion.

4. Exile On Wollmar Yxkullsgatan

Nu snackar vi rariteter. Denna b-sida till Kär i en ängel har såvitt jag vet aldrig spelats live, men det förtjänar den förstås att göra.

5. Street Hustle

Håkan goes Lou Reed på denna ljuva betraktelse om att stå på knä i bögkvarteren.

6. Elefanten & sparven

Också en ganska annorlunda låt, med ekon från Broder Daniel i körerna.

7. Ingen oro, Tjabo!

En av mina favoritlåtar från senaste skivan. Tror inte det finns nån annan svensk artist än Håkan som kan göra en låt med en sån här titel.

8. Dom fyra årstiderna

Konserten dundrar vidare med en till bortglömd låt från Försent för Edelweiss.

9 0ch 10. Tänd strålkastarna och Livets teater

Precis som på skivan leder den korta instrumentalbiten in i Livets teater.

11. Min Huckleberry vän

En till b-sida, från En midsommarnattsdröm-singeln. Oerhört fin i all sin stilla enkelhet.

12. Rockenroll, blåa ögon – igen

En skimrande höstpärla från Det är så jag säger det som sällan spelas live nuförtiden.

13. Evert Taube

Har även spelats in i en engelsk version av Daniel Gilbert och återfinns på Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått.

14. Här kommer lyckan för hundar som oss

Melodin skrevs ursprungligen till Broder Daniel-låten Son of St. Jacobs, men hos Håkan blir det en låt som lyckas med konststycket att vara både munter och vemodig på en och samma gång.

15. Magasinsgatan

En hyllning till Göteborgs svartklubbar och de sena efterfesterna. Skulle väldigt gärna vilja höra den live.

16. Uppsnärjd i det blå

”Men Eva, Eva – vi måste börja leva”. Jag dör lite varje gång jag hör den raden.

17. Aprilhimlen

En blåsorkester på tio personer kommer in och river ner himlen i denna vårexplosion.

18. Mississippi kan vänta

Konserten tonar ut med denna drömska, febriga dans mellan dröm och vakenhet.

Extranummer:

19. Atombomb

Publiken ropar efter Kom igen Lena men istället får de en blytung tiominutersversion av Atombomb.

20. Går vidare

Konserten slutar med bara Håkan på scenen och Stefan Sporsén bakom en orgel. En hyllning till de små sakerna i tillvaron, till rastlösheten och till Björn Olsson.

Politik och media

Om det är något som skrämmer mig ibland är det medias makt över politiken. Missförstå mig inte nu. Att media granskar politiker är förstås en oerhört viktigt del av ett demokratiskt samhälle. Men ibland, rättare sagt ganska ofta, går det överstyr. Små händelser blir till stora skandaler, så kallade drev sätts igång och politiker som från början haft dåligt förtroende målas snart in i ett hörn där allt de gör och säger vänds till deras nackdel (ja, jag tänker på Åsa Romson här men det kan appliceras på andra politiker också).

Ytterst tror jag det handlar om tre saker: personfixeringen, vårt omättliga behov av skandaler och värdeneutraliteten.

Att personer ofta har större betydelse än det parti de representerar är inte något helt nytt. Det finns gott om politiker vars karisma snarare än deras ideologi har lockat folk till valurnorna – allt ifrån Olof Palme till Adolf Hitler. Men likväl är det sorgligt när en partiledare bedöms för sina personliga egenskaper snarare än hens ideologiska kompass. Inte för att de personliga egenskaperna inte spelar någon roll. Det gör de såklart. Men i ett demokratiskt parti måste det gemensamt framröstade partiprogrammet och kongressbesluten vara viktigare än enskilda partiledares misstag eller felsägningar. Om en persons förtroende för ett parti står och faller med vad partiledaren råkar haspla ur sig vid något enstaka tillfälle så har antingen denne person för stor tilltro till partiledaren eller partiledaren för stor makt över partiet.

På senare år har jag i alla fall fått känslan av att media i hög utsträckning har bidragit till att allt mer fokus läggs på personer än på politiken. Antagligen för att det anses intressantare och sexigare att läsa om personliga vinster och nederlag än om torra politiska beslut. Skandalbehovet hänger samman med det förra. Skandaler säljer – det vet alla som jobbar med media. Och finns det inte någon riktig skandal kan man alltid skapa en höna av en fjäder.

Värdeneutraliteten är intressant. Ledorden för svenska medier har länge varit att man ska vara neutral och opartisk. Det innebär förstås att man inte kan ta ställning i politiska sakfrågor men det gör också att skildringen av politiken ofta riskerar att bli torr och tråkig. Lite ”å ena sidan… men å andra sidan…”. Moraliska frågor är lite sexigare. Då kan journalisten rida in på sin vita häst och basunera ut att det här är FEL utan att för den sakens skull bli anklagad för att ta ställning eftersom samma moraliska vågskål ska gälla för alla partier.

Hur kommer man då runt det här problemet? Det är inte enkelt. Det finns förstås medier, till exempel magasinet Arena, Avpixlat och det nu avsomnade magasinet Neo, som tar tydlig politisk ställning. Risken med dem är förstås att de som läser dem bara stärks i den uppfattning de redan har.

Det finns en god intention i att vara saklig och neutral nämligen den att alla människor är tänkande subjekt som själva har förmågan att avgöra om något är bra eller dåligt och att ingen vill bli skriven på näsan. Problemet är att det sällan finns något som är neutralt. Valet av ämne är alltid värdeladdat och att kritisera någons slarv och misstag är också en värdering.

En effekt av det här blir förstås att ingen politiker vågar säga någonting annorlunda, spontant eller kontroversiellt (förutom SD-politiker då som tycks komma undan med vad som helst). Ni kommer kanske ihåg Håkan Juholt. Han var kanske inte någon jätteskicklig strateg, men han var i alla fall annorlunda och spontanare än de vanliga gråsossarna, men det straffade sig såklart. Snart kommer vi ha ett samhälle där alla låter som Fredrik Reinfeldt – ansvarsfulla och trygga på utsidan men ondskefulla inuti. Jag tror inte att jag vill leva i det samhället.

Don’t mention the war

Ni har säkert sett den klassiska Fawlty Towers-sketchen där John Cleese misslyckas katastrofalt med att prata om andra världskriget med ett gäng besökande tyskar.

Idag är det väl kanske inte lika känsligt att prata eller skämta om andra världskriget längre (se bara på alla Hitler-memes på Youtube). Men fortfarande är det som att vi lider av en beröringsskräck, vi vill gärna tänka oss att andra världskriget utgör ett unikum i mänsklighetens historia, att något så hemskt aldrig någonsin kommer kunna hända igen. Därför blir de som försöker göra jämförelser mellan händelser idag och under andra världskriget ofta hånade och kritiserade.

Jag tänker närmast på Mehmet Kaplans uttalande om att det finns likheter mellan hur palestinier behandlas av Israel och hur judar behandlades i 30-talets Tyskland. Måhända var det ett klumpigt uttalande, det finns förstås också väldigt stora skillnader och det borde Kaplan kanske ha påpekat. Men den som inte ser några som helst likheter mellan de trakasserier och förnedrande behandlingar som palestinier dagligen utsätts för av israeler och det sätt som judarna behandlades i Tyskland på 30-talet är förmodligen antingen väldigt okunnig eller blind. Att påpeka detta är inte att vara antisemitisk – det är ju inte som att alla judar eller alla israeler kan hållas ansvariga för det som sker i staten Israels namn, lika lite som alla tyskar kunde hållas ansvariga för det nazisterna gjorde.

Ännu orimligare är den kritikstorm som Åsa Romson möttes av när hon gjorde en jämförelse mellan flyktingbåtarna på Medelhavet och Auschwitz. För mig framstår det inte alls som en orimlig jämförelse. Givetvis är inte proportionerna eller den utstuderade grymheten densamma. Men att så många flyktingar mister livet är ju en konsekvens av att så många europeer vänder bort blicken, precis som tyskarna och de allierade gjorde under andra världskriget.

Det går säkert att hitta många andra exempel, som inte inkluderar MP-politiker, också. Men för att förstå andra världskriget tror jag det är viktigt att vi inser att det som hände då inte var något abnormt. Liknande saker har hänt tidigare och senare i historien och kommer säkert att hända igen (men förhoppningsvis inte i samma skala). Det är genom att tala om det som vi kan göra upp med nazismen i samhället och inom oss själva.

 

Kanske behöver vi lite mer dålig stämning i det här landet

Allt är så konstigt nuförtiden. Det har varit konstigt länge förvisso, men det känns som att världen bara blir konstigare och konstigare för varje dag. Varje dag när jag vaknar upp och kollar på nyheterna så känns det som att gränserna för vad som är okej att göra och säga har förskjutits ännu lite längre. SD är i vissa opinionsmätningar Sveriges största parti. Nazistiska gäng drar runt på gatorna med målet att misshandla gatubarn och får uppskattande kommentarer på twitter. Partier som tidigare velat att Sverige ska vara ett öppet land stänger gränserna, och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns såklart gott om motröster. Mitt facebookflöde svämmar över av folk som är upprörda över vart den här samhällsutvecklingen är på väg. Men problemet är att vi som tycker så och de som tycker motsatsen, det vill säga att det är invandrarna som skapar problemen, så sällan möts. Jag syftar nu inte första hand på Facebook eller andra webbaserade forum utan IRL.

Det är ett välkänt faktum att vi lever i en segregerad värld och att vi helst umgås med likasinnade. Om vi någon gång möter människor som inte tycker exakt som vi, till exempel på jobbet eller på släktmiddagar, så diskuterar vi helst inte politik eftersom det är risk för att det blir dålig stämning. Det är ju så jobbigt att behöva bli arga på varandra och det leder sällan till något konstruktivt.

Men jag tror att vi behöver lite mer dålig stämning. Det räcker inte med att vi bara säger ifrån så fort vi hör något rasistiskt, även om det är en bra början. Vi måste på allvar börja prata med varandra på ett mindre ytligt plan – varför vi tycker som vi gör, vad det bottnar i och så vidare. Jag vet att jag kastar sten i glashus nu, jag är också oerhört rädd för att skapa dålig stämning, men jag skriver det här som en uppmaning riktad lika mycket till mig själv som till andra.

Någonstans måste det ju börja. Jag är inte så naiv så att jag tror att det går att omvända en övertygad nazist på en kafferast, men om vi aldrig möts, om vi aldrig talar med varandra hur ska då någonsin något kunna bli bättre?

Ibland tänker jag att det ändå är kört. Kanske är det så illa att det ligger i våra gener att vara rädda för det främmande och att i första hand tänka på oss själva? Men jag vill gärna tro att det handlar om utveckling, att vi lever i en övergångsprocess och att människor om några hundra år kommer att skaka på huvudet åt att så många i vår tid var så rädda för det mångkulturella.

Samtidigt som jag skriver det här tänker jag att det är just meningar som denna som så väldigt många invandringsmotståndare stör sig på. För när jag säger att det handlar om utveckling erkänner jag ju på något sätt också att jag själv skulle vara mycket mer utvecklad än de som ogillar invandring. Ligger det inte något oerhört elitistiskt i det?

Så låt mig vara tydlig. Jag tror att alla människor har potentialen att bli mer öppna, mer generösa, mindre själviska och mindre rädda. Med risk för att det här ska låta som ett pekoral så tror jag inte att det finns människor som föds onda, jag tror på förändring. Men jag tror också att en del förändras långsammare än andra och att våra hjärnor kanske inte har hunnit med den otroligt snabba kommunikationsutveckling som har skett det senaste århundradet. Det här går givetvis lika bra att applicera på de fundamentalistiska IS-krigare som vill slunga världen tillbaka till något slags hierarkisk, kvinnoförtryckande, religionsstyrd värld. Men den åsikten är så självklar för varje tänkande människa att den knappt behöver sägas, i alla fall inte här. Det ironiska är ju alla som upprörs över IS bakåtsträvande och kvinnoförtryckande mentalitet men som har så svårt att se samma tendenser hos sig själva.

Men som sagt tror jag på förändring. Jag tror inte att det här på något sätt kan vara toppen på vår utvecklingskurva. Om vi inte har hunnit förstöra jorden tills dess så tror jag att världen om tvåhundra år kommer vara bättre än den vi lever i nu. Och det är denna lilla tanke som håller mitt huvud ovanför ytan och som inte får mig att helt ge upp hoppet.

 

Jag antar att ni har läst om våldsdåden som begicks i Köln och i flera andra tyska städer på nyårsnatten då hundratals kvinnor blev rånade och sexuellt ofredade. Låt oss börja med att konstatera det självklara: Det är hemska gärningar oavsett vilka som ligger bakom. Att det tycks ha skett parallellt i flera städer samtidigt och den omfattning som det skedde i gör det hela extra obehagligt.

Men en annan obehaglig sak är alla de som ser det som har skett som ett rimligt skäl till att stänga gränserna. Alla som menar att det här är ett bevis på det som de alltid har hävdat, att invandrare inte är som oss, att de bara kommer hit och våldtar och förstör och så vidare.

Det stämmer förstås att Sverige har kommit längre än många andra länder när det gäller jämställdhet och att saker som inte är tillåtna här är fullt accepterade i många länder.
Men steget därifrån till att hävda att de flesta ”invandrare” (som i det här fallet ska läsas som araber och nordafrikaner) är potentiella våldtäktsmän är väldigt, väldigt långt.

Rimligare än att stänga gränserna för att förhindra framtida sexualbrott vore att låsa in alla män eftersom det med närmast hundraprocentig säkerhet är män som ligger bakom gärningarna. Men det vill ju ingen.

Vändpunkten?

Jag har lite svårt för att förklara det som har hänt den senaste veckan. När jag skrev mitt förra inlägg kände jag förtvivlan, men också en början till hopp. Sen dess har mycket hunnit hända. Väldigt många människor har engagerat sig, både i Sverige och i andra europeiska länder, för att hjälpa flyktingar. Exempelvis har det delats ut mat och kläder på tågstationer, en del privatpersoner har hyrt bussar och kört flyktingar över gränserna, det har varit manifestationer där många tusen personer har deltagit, det har startats upprop där många kändisar har varit delaktiga och flera europiska ledare har uttryckt en vilja att göra något åt asylsystemet så som det ser ut idag. Allt det här är förstås positivt. Har man jobbat med asylfrågor ett tag så är det dock lätt att tänka:

1. Varför sker det här nu? Har ni verkligen varit så blinda för omvärlden att ni inte har sett att det har pågått en ”flyktingkris” (om det nu är rätt ord att använda, jag tycker snarare man ska tala om en kris i asylsystemet) i många år? Behövs det verkligen en bild på en död 3-åring för att ni ska få upp ögonen för det som händer?
2. Samma politiker som de facto har varit med och utformat EU:s asylpolitik och gjort den till det helvete som det är idag säger sig nu vill göra allt de kan för att hjälpa de som är på flykt. Ordet hyckleri ligger ganska nära till hands.
3. Hur länge kommer det här att fortgå? Är det bara en plötsligt trend som snart kommer att dö ut, eller handlar det om ett faktiskt uppvaknande? Låt oss hoppas på det sistnämnda.

Men alla dessa tvivel till trots så har jag bestämt mig för att försöka ta fasta på allt det positiva. Jag började själv engagera mig i asylfrågor under en tid då det var ganska mycket i media om deportationer. Det är inte konstigt att något som har varit i medieskugga länge men som plötsligt hamnar på alla förstasidor också skapar ett stort engagemang. Människan är ju ett flockdjur, om något händer skapar det lätt ringar på vattnet. Jag tror också att det fanns ett uppdämt behov hos många, i synnerhet efter den senaste opinionsmätningen där SD fick en väldigt hög procent, att visa att det finns någonting annat. Jag hoppas nu bara att den här solidariteten som har visat sig den senaste veckan lever kvar, för den behövs mer än någonsin. Kanske, kanske kan det här vara början på någonting nytt.

Maktlösheten

Jag har sällan känt mig så rädd och maktlös som den här sensommaren 2015. Jag har för länge sedan slutat att ta in de bilder på drunknade barn, överfulla båtar och överfulla flyktingläger som bokstavligt talat väller över en i såväl traditionella som sociala medier. Det är helt enkelt omöjligt att förstå hur det här kan fortgå, varför inte alla Europas ledare enstämmigt säger: ”Varsågod, vi öppnar gränserna, välkomna hit.”

Det vore naivt, säger vissa, att tro att vi skulle kunna ta hand om alla som söker sig hit, att vi skulle kunna ge dem ett värdigt liv. Men vad som är ännu mer naivt är att tro att hur någonting skulle kunna lösa sig om vi inte gjorde det. Även om vi skulle sätta stopp för invandringen och samtidigt höja biståndet skulle det ta oerhört lång tid att bygga upp de samhällen som har raserats i Syrien och på andra platser, och hur mycket pengar vi än skänkte skulle vi ändå inte kunna köpa alla människor trygghet från en armé som vägrar att förhandla och som drivs av en religiöst förblindad galenskap.

Det går förstås inte att garantera att alla som flyr hit kommer få jobb, en bra inkomst och ett stabilt liv. Det kommer även i framtiden finnas problem med segregering och utanförskap. Men jag kan inte förstå hur någon på allvar kan mena att det inte är värt det. Att vara fattig och arbetslös i ett land som Sverige, där det ändå finns ett socialt skyddsnät, är förstås oerhört mycket bättre än att vara fattig och arbetslös i till exempel Syrien eller Afghanistan. Det är kanske också möjligt att vi kommer behöva sänka levnadsstandarden något, att vi kanske till och med (gud bevare oss) måste höja skatterna med några ören men det är i såna fall bara en minimal avbetalning på den enorma skuld som Europa sedan länge har haft till alla de länder som har utnyttjats och kolonialiserats.

Det som skrämmer mig mest denna sensommar 2015 är dock kanske hur fascistoida partier trots, eller kanske på grund av, allt detta växer sig starkare och hur vissa länder envist vägrar att ta emot några flyktingar överhuvudtaget. Man kan förklara det med att det beror på rädsla, att man i tider av ekonomisk desperation letar syndabockar och att det som upplevs som främmande blir lätt att skylla på. Det är den vanliga förklaringen, men den skrämmer mig eftersom den grundar sig på att allt som ligger utanför det som vi upplever som välbekant automatiskt är obehagligt och något som man bör hålla sig borta från. Jag vill så förtvivlat gärna tro att människan är intelligentare än så. Jag vill tro att det är medkänslan och solidariteten med andra som definierar oss, och inte rädslan för den andre.

Det finns förstås ljuspunkter även denna sensommar 2015. Människor som går ut på gator och demonstrerar, folk som skänker pengar eller saker eller öppnar upp sina hem. Det sägs att desperata tider också föder motkrafter och det är väl i viss mån sant. Problemet är bara att det behövs så oerhört mycket och så oerhört snabbt.

Jag vet att de flesta som kommer läsa den här texten kommer att hålla med mig, men däri ligger också en del av problematiken. I en värld där vi alltmer skapar våra slutna rum, där vi väljer våra vänner istället för att bli påtvingade dem, så skapas lätt en illusion av att ”alla är som jag”. För att kunna övertyga alla om hur oerhört stort problem det här är så behövs till att börja med möten och samtal. Alla som har vuxit upp i trygga villaförorter borde tvingas att konfronteras med en människa som har varit på flykt, borde tvingas att lyssna på vad den har varit med om. Om den som lyssnat därefter reser sig upp och säger ”Okej, men jag tycker fortfarande inte att såna som du borde få komma hit”… ja, då är det nog ganska kört för mänskligheten. Men det är ändå där det måste börja. Och även om sensommaren följs av höst och vinter så måste tron på att det en dag ska vända, att det ska bli vår igen, finnas kvar.

Politisk övertygelse

Apropå SD:s senaste tunnelbanekampanj har diskussionen om hur en ska reagera på deras propaganda återigen blossat upp. Vissa menar att det är bäst att inte reagera alls eftersom det bara gör att man agerar reklampelare åt SD och att deras propaganda sprids ännu mer. Andra menar att det är vår mänskliga plikt att stå upp när någon sprider den här typen av hat.

De som kritiserar att folk skriver och sprider kampanjen vidare i sociala nätverk har förstås en poäng i att något som från början var ganska litet plötsligt får mycket större proportioner. Dessutom är nätverken i regel så homogena att varje gång en antirasist sprider någonting så resulterar det mest i en massa likes och upprörda kommentarer. Och det är väl egentligen inte det som är huvudsyftet. Ett syfte måste väl vara att försöka övertyga de som gillar SD om vilket rasistparti de är. Frågan är om det överhuvudtaget går? Jag har alltid trott på diskussion som det viktigaste verktyget för att få folk att byta övertygelse. Men jag börjar tvivla på om det går att få någon att ändra åsikter, åtminstone i en så värdeladdad fråga som den om invandring. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har haft ungefär samma politiska åsikter sedan jag var 13-14 år. Jag kanske har svängt lite grann i vissa frågor, men i grunden är min hållning likadan nu som den var då.

Givetvis händer det att folk byter åsikter, och börjar rösta på ett annat parti än tidigare men det handlar då oftast om små gradvisa förändringar. SD:s profilfråga är så stark och så djupt rotad i det emotionella att jag tror att det är extremt svårt att få den att byta åsikter. Det hjälper inte med logiska argument eftersom det bottnar i en rädsla och ett obehag. Det enda som möjligen skulle kunna påverka tror jag är om de skulle tvingas umgås med människor som flytt från krig eller liknande under en längre tid. Men jag vet inte om det skulle hjälpa heller.

Det enda man kan hoppas är att det kommer förändras över tid. Att flyktingar, och EU-migranter för den delen, kommer till Sverige i den omfattning som sker nu är någonting relativt nytt. En sak är dock säker: det kommer inte bli färre den närmaste tiden. Med tanke på klimatkatastrofer och de konflikter som katastroferna kan ge upphov till så är det inte realistiskt att tro att färre personer kommer söka sig till Sverige de kommande decennierna. Och ju längre det fortgår, desto större del av Sveriges befolkning kommer att utgöras av första eller andra generationens invandrare och då kommer SD strategi att framstå som än mer konservativ och bakåtsträvande. En kan ju i alla fall hoppas.